Födelsedagspresenten

Vi började vårt förhållande i slutet av januari 2009 och jag fyller den 19 mars. Jag hade flyttat från Göteborg till Västerås och vi hade ett distansförhållande. Jag minns inte så mycket från min födelsedag, det jag kommer ihåg är att jag fick ett grattis sms från min tjej som jag var jätteglad att få. Det betydde mycket och var helt tillräckligt. När vi sedan hamnade i trubbel i vårt förhållande så var hon upp och hjälpte mig att flytta varpå vi kom in på vad hon kunde tänkas önska sig i födelsedagspresent. Jag har levt ett liv med en yngre bror där vi har fått leva med rättvise principen, får han en bil så skall jag också minsann ha en. Detta finns ju naturligtvis ännu kvar som en del hos oss idag och just när vi pratade just hennes present dyker det upp i huvudet på mig "vad fick jag av henne?" får så har det fungerat i vår familj att man köper inte något dyrare än vad den andre har gett. Varpå hon ser att jag tänker till på något och undrar vad det är. Jag säger att det är inget men hon insisterar varpå jag förklarar att så här fungerar min hjärna och det är inget som har något med henne att göra. Det är just sådana här tankar som man skall hålla för sig själv. Jag bad henne att inte ta det här på fel sätt. Det var bara en tanke och jag gav det bara som ett exempel på hur konstig min hjärna fungerar ibland. När jag berättar så ser jag hur illa berörd hon blir och skuldkänslorna väller över henne och börjar gråta och vill bara där ifrån. Jag blev helt bedrövad för jag menade ju inget illa. Hon tog det så hårt och det var som om något gick sönder inom henne. Vi skildes åt efter några timmar och för hon skulle åka hem och hjälpa sin syster att flytta.

Jag blev verkligen ledsen för det här är ju en person jag älskar. Hur kan jag göra något så elakt mot henne? Man börjar ställa sig själv mot väggen? Hur kunde jag veta hur en person med sådan bakgrund skulle reagera. Hon trodde verkligen jag ville såra henne avsiktligen. Jag sprang efter henne för att prata med henne men hon ville vara ifred och egentligen så var det hennes ansvar att ta itu med det men jag kände sådan skuld. Det ledde ju till att hon såg mig som en osäker person och jag gick på tå för henne. Blev rädd att säga fel, rädd att göra fel. Hon gjorde mig osäker för jag älskade ju henne och ville inte förlora henne.